Profylax, skratt och lite jävla anamma!

"Dagen D, bebisens planerade födelsedag kom. Dagen var som vanligt och  vi väntade och väntade. En nervös väntan då min förra förlossning startade med vattenavgång och så småningom igångsättning. Livrädd för  sprutor som jag är blev det en turbulent förlossning som varade i  nästan 30 timmar på bb med sterila kvaddlar, två epidural och alltför mycket lustgas. Vi hade gått profylaxkurs och gick denna gång profylaxkurs för omföderskor. Jag minns att jag förra gången var så besviken, jag kände mig snuvad på min förlossning.

Profylaxandningen fick jag aldrig riktigt kläm på under förlossningen för allt var så  turbulent och att jag inte hade sovit på två dygn spelade naturligtvis också in. Jag vågade inte hoppas på att det nu, 1,5 år senare efter att Sixten föddes, skulle bli en bättre upplevelse.

Värkarna började sedan på natten. Det var 10 minuter mellan värkarna från 00-04. Och då lyckades jag faktiskt sova emellan. Jag tänkte på min barnmorska Janes ord: "Vila och låtsas att förlossningen inte har startat". Sedan var det ungefär 7 minuter mellan värkarna fram till 08. Men det gjorde inte så ont konstigt nog. Tog alvedon. Mellan värkarna
var jag helt smärtfri, otroligt. Kanske för att jag vågade slappna av och andas så bra. När värken kom tänte jag "Det är bara en minut, det klarar jag". Ringde vid 08 till BB och sa att det var på gång men att jag väntade hemma ett tag till. Sedan kändes det nästan som att det skulle lugna ner sig. Gick några gånger i trappan då... :) Vid halv ett slog det till. Fortfarande 5 minuter mellan men det gjorde så mycket ondare. Andades fortfarande och hade helt smärtfritt mellan värkarna.

Kom in på BB stockholm 12.55 och då gjorde det ont. Men när de undersökte och det var öppet 7 cm kände jag - "Det här kommer att gå, det är ju snart klart!". Tänkte direkt bort alla sprutor, för hade jag klarat mig hit var det inte mycket kvar. Bytte personal klockan 14. Åsa, barnmorska, och Magdalena, undersköterska, helt fantastiska!!!!! Sa att jag kanske ville ha lustgas så de förberedde för det. Min man Jens och Magdalena masserade under värken och jag andades. Fast jag fick träningsvärk i pannan efteråt för när det gjorde för ont så var jag tvungen att sluta andas och bara kvida... Jag tog aldrig någon lustgas. Och det är jag glad över för det gjorde att jag var så medveten hela tiden. Men jag kan erkänna att jag några gånger när det var som värst och när Jens sa "Andas, gumman, andas", tänkte "J**la Jane, hon borde vara här och andas istället, hon som tycker det är så himla lätt".  Men vi skrattade faktiskt mellan värkarna och det var hela tiden en härlig stämning i rummet. Det var en stämning av förväntan.

Vattnet gick vid 15.30 men då var det bara ena hinnan. Så de tog hål på den andra 16.28. Och 8 minuter senare kom hon! Det var en sådan urkraft. Förra gången hade jag epidural och det var svårt att känna vad och hur jag skulle göra. Nu stod jag upp lutad mot en säng med en saccosäck och en kudde framför mig och bebisen tryckte på av sig
själv. Jag tänkte "Nu dör jag, jag ska aldrig mer föda barn. Åsa sa "Det är två värkar kvar men gör ingenting, bara andas". Då bet jag i kudden och tänkte "Hon är knäpp, jag kommer att dö, hela kroppen spricker ju". Och sen kom bebisen när jag liksom lyfte upp ena benet,  som en hund. En liten tjej, en Siri! Åsa var imponerad för hon tänkte
precis be mig göra det och sa att det var fantastiskt att jag lät min kropp styra själv.

Det känns så häftigt och som en revansch!!! Personalen sa efteråt att Jens hade vakat som en hök över mig under hela förlossningen. Han var så nära hela tiden och det var grymt!!!!  Ett otroligt lugn och en trygghet präglades förlossningen av. Och så lite jävla anamma. Med två profylaxkurser bakom mig, först för Jane och sedan Fanny (båda
lika fantastiska), vågade jag tro på mig själv. Att föda barn var roligt! Jag gråter nu när jag skriver detta. Men det är av glädje. Tänk att min kropp kunde föda ett barn på ett sätt som var magiskt. Tänk att jag vågade släppa taget och låta kroppen styra.


  /Cecilia, mamma till Sixten och Siri