Jag går ut genom dörrarna från BB med mitt omsvepta knyte på armen och står stilla en stund. Jag tittar på världen med förundran och beundran. En kvinna hastar förbi mot huvudentrén till sjukhuset. Hon är säkert mamma, men ser ut som en vanlig kvinna. Har hon varit där? Det borde synas. Att ingen har berättat. Under ytan finns något stort, som så många har mött före mig. Nu står jag där i högsommarsolens strålar och kisar som om jag var nyvaken.

När vi väntade vår första flicka levde vi med naturen, vi seglade på som vanligt, mötte vågorna som de kom. Naturligt skulle hon födas. Kom hon på båten så skulle vi ta emot henne där. Vi blev förstummade av naturens kraft i födseln, översköljdes av vågorna. Det kändes inte som vi åkte med. Vi hade uppenbarligen haft svårt att förbereda oss på okänt vatten.

När nästa flicka var på väg ville vi veta allt, hur kunde vi tygla naturens krafter. Vi gick profylaxkursen. Skillnaden var stor att frivilligt gå ner under ytan och möta det som fanns där. För att föda naturligt behöver man veta hur man gör, då kan man hänge sig åt kraften och våga följa de stora vågorna. Att ta ansvar för sin del i förlossningen som mamma eller pappa känns gott efteråt, hur den än blir. Det är ni som ska under ytan och hämta barnet, det är tufft, det är mäktigt och det är svårt att förstå innan man varit där.

Jag bor i Gamleby, norr om Västervik med min man Magnus, våra flickor Tindra och Inanna och sonen Movitz. Jag har en bakgrund som sjukgymnast och håller kurser i Linköping och Norrköping.